På väg till Santa Monica

Josefine pluggar på Santa Monica College i Los Angeles

Josefine, som studerar på Santa Monica College, berättar om hur hon bestämde sig för att läsa i USA och om förberedelserna för sitt livs stora äventyr!

Min resa till USA började väl egentligen för flera år sedan. Att studera på i USA har alltid varit en stor dröm, något som jag tror fanns hos mig redan som 8 åring när filmer som High School Musical och One Tree Hill prydde väggarna i sovrummet. Men sedan kom, som det ofta gör, livet emellan.

Jag tog studenten, jobbade för att spara ihop pengar och kom sedan in på universitet i Sverige.

Under mina år på universitetet satt jag ofta och googlade runt och läste om olika skolor och destinationer i USA och drömde mig bort. Jag planerade hela tiden att jag efter examen äntligen skulle ta tag i det och uppfylla min dröm om college.

När examen sedan kom fick jag ett erbjudande på drömjobbet, och tvingades ta det tuffaste beslutet jag hittills behövt ta.

Skulle jag tacka ja till erbjudandet och då vinka hejdå till USA ännu en gång eller skulle jag ta risken och tacka nej till drömjobbet och fullfölja mina planer om USA?

Ansökan och visum

Som ni kanske kan gissa er till så valde jag det senare. Jag tog kontakt med STUDIN, som jag hade läst om mycket tidigare, och förklarade situationen. Vi diskuterade olika alternativ, vilken skola som skulle passa mig och tillslut hamnade valet på Santa Monica College.

Hela processen var ganska stressfylld, då jag bestämde mig i allra sista sekund och då var tvungen att få allt ordnat väldigt fort.

Men med guidning och bra kommunikation gick allt ändå smidigt, jag är än i dag nästan lite förvånad över hur fort det gick att få ihop alla papper och allt som skulle in till skolan och ambassaden.

För mig var det just intervjun på ambassaden som gjorde mig mest nervös. Jag hade läst så mycket olika skräck-historier om folk som blivit nekade och fått problem, så när dagen för intervjun var kommen visste jag inte hur jag skulle klara mig igenom det. Jag dubbelkollade nästan en gång i minuten att jag hade alla papper med mig och förberedde mina svar i huvudet på alla möjliga frågor de kunde tänkas ställa.

Jag hade läst att det kan vara långa köer så jag såg till att vara där två timmar innan min bokade tid, men när jag kom dit var jag nästan först i kön och var inne på intervjun nästan en timme innan min egentliga tid.

Allt gick supersmidigt! Mannen i luckan frågade mig vad jag skulle studera och vilken skola, sedan önskade han mig lycka till och mitt visa var godkänt!

Först då vågade jag andas ut och tro på att drömmen äntligen skulle bli sann. Jag minns lyckan när jag ringde mamma och berättade att det var klart, och hur hon skrattade åt mig och sa att ”jag sa ju att du inte behövde oroa dig så mycket”!